Jag knullar inte, jag dricker inte alkohol eller använder något annat dylikt, jag är artig och verbal, har ordentligt med bröst och röv, stor dos självrespekt och med rätt så bra koll på läget. Som Beyoncé sjunger: I got beauty, I got class, I got style and I got ass, I got heart, I keep my head in them books - I’m sharp. Jag är onekligen en pärla (som jag anser att varenda tjej bör tycka om sig själv) och en unik sådan om man jämför mig med jämnåriga damer, men är det någonting jag enkelt skulle kunna ha vunnit ett pris i så är det att kasta pärlor åt svin. Himmel, så mycket energi och kraft jag har lagt på svin till karlar. Jag vet inte om det är jag som varit orealistisk och alldeles för fluffigt rosa och romantisk i mitt synsätt att jag tappat fotfästet eller om det bara har handlat om ren och skär otur? Kanske är det att jag attraheras och dras åt en viss typ av herrar? Arroganta, oärliga och respektlösa sådana. Någonting är det iallafall och jag har inte svaret och troligtvis kommer jag aldrig få svaret. Det är självfallet erfarenheter som gjort mig skarpare, starkare och mer girlpower än någonsin och det är jag innerligt glad över och idag kan jag meddela att jag inte längre kastar pärlor åt svin. Befrielsen i det.
En grej som är rätt så påtagligt för mig är att jag i vissa stunder verkligen inte kan hålla käften. Inte för fem öre. Jag bär mina känslor och åsikter utanpå och jag har svårt att vara tyst när jag bevittnar någonting ute i världen som går emot mina principer, ställningstagande och moral – jag reagerar direkt och är tydlig med det. Kan ibland gälla små ting. Men som jag ändååååååååå bara måste yttra mig om.
Som när jag hörde ett gäng smått berusade ungdomar prata illa om älskade islam en lördagskväll högt, jag satt i bussen och dem utanför, bussdörren var öppen, såpass att jag hörde. Jag klev av bussen fort, gick fram till dem och skällde ut dem för deras brist på respekt och deras okunnighet.
Som när jag stod i stan och bredvid mig stod två påtända eller fulla (?!) sverigedemokrater, dem klistrade upp reklam för riksdagens utan tvekan korkaste parti. Jag gick fram med bestämda steg och rev bort det dem hade klistrat upp, slängde det och inte nog med det även hällde min take away-kaffe över det.
Som när jag handlade i en butik och jag upplevde kassörskan väldigt snäsig, arrogant, otrevlig och frånvarande. Jag talade om för henne att det verkligen inte skulle skada att vara någorlunda trevlig, tillmötesgående eller åtminstone le när man jobbar inom ett serviceyrke och att hennes utstrålning var så mörk att jag aldrig någonsin skulle återkomma till hennes butik och att jag skulle tala riktigt illa om hennes butik.
Som när jag hörde en tjej prata i telefon och bokstavligen verbalt förnedrade den andra i luren. Vi pratar om riktigt grovt elaka yttranden högt - tjejen var tonåring, kaxig och riktigt oförskämd. Jag kokade över och talade om för henne vilken fruktansvärd människa hon är som trycker ner en annan person sådär.
Vissa dagar är bara så väldigt likgiltiga att jag blir lite fnittrig. Händer inte så mycket, yrar runt hemma, lyssnar på musik, dricker kaffe och skriver. Funderar och leker djup. Så likgiltigt att jag himlar med ögonen åt allt. Måste städa - himlar med ögonen och tänker att jag tar det en annan dag. Måste skriva klart ett arbete - himlar med ögonen och tänker att det nog minsann löser sig. Måste göra ärenden – himlar med ögonen och tänker att det inte gör något om hundra år och så fortsätter det…
Vi satt på ett café och tjattrade, jag och han. Han slurpade i sig kaffe och jag väntade på bättre tider. Vi kom in på tro och religion. Jag berättade att jag tror på en större makt, ett ljus större än allt, en Gud. Som respons fick jag: ”Jaha, men vadåååååå… Så du tror på att det liksom sitter en gubbe uppe i himlen?!” Sa han och hånflinade lite. Hans respons känns himla Sverige 2012. Trist och trasigt. Hur tänker människor egentligen? Du är gjord av kött och blod, du har ett hjärta som slår och en hjärna som tänker, ett medvetande och känslor – men du förnekar och förlöjligar det vackraste och det mest logiska mänskligheten har och någonsin kan få? Jag kom hem efter det och grät.
Inte för att hans ord förödmjukade mig, utan för att jag tyckte innerligt synd om honom och människor som honom. Jag grät för personer som inte förstår och känner innebörden av tron på det större. Människor som tar sig igenom livet utan att någon gång fundera över hur allt kan vara så fantastiskt perfekt framställt i världen och universum. Jag grät för människor som aldrig hittar tryggheten och stabiliteten som tron på en Gud innebär. Människor med ett inre som ekar tomt. Men mest av allt grät jag för att jag blev så djupt glad och tacksam över att jag har det många personer i min ålder saknar, nämligen tron på den allsmäktige i mitt hjärta. Det är den kärlek som med all säkerhet aldrig någonsin skulle kunna lämna mig. Det är onekligen den enda sanna kärleken.
Jag har en stor och dallrig rumpa (som jag by the way fullkomligt älskar att skaka på i min egen ensamhet till Beyoncé hemma) med massa härliga och tydliga celluliter på. Jag har klumpigt tunga och stora bröst som inte alls är fasta som bollar (läs gravitationslagen…) Jag har små ärr på både kropp och ansikte efter operation, utslag och en akne-period under tonåren. Jag har en mjuk, putanden och fyllig mage, min älskade mage är allt annat än platt och tunn. Jag har ett mörkt hår med slitna toppar, sköra och korta naglar som jag aldrig lyckas få långa och rätt så korta ben.
Men trots allt detta så kan jag inte undvika posera framför spegeln hemma naken flörtandes med mig själv. Jag duger. Jag är perfekt precis som jag är, den allsmäktige gör inga misstag. Jag har en välfungerande kropp. Jag är människa och andas. Är hälsosam, vacker och strålar. Jag duger. Exakt som jag är. Hatet mot sig själv är konsekvensen av de samhälle vi lever i. Jag vägrar låta samhällets spelregler få mig att tvivla på min skönhet, detta samhälle med orealistiska och omänskliga krav. Krav som bryter ner folk. Det är samhället vi lever i som är ful och otillräcklig, inte människor med bristningar, ass, ärr och celluliter.
”Det finns många olika sätt att testa en mans duglighet. En liten men rätt så tydlig grej är att iaktta ifall han står för fikat och dylikt på första dejten. Det representerar rätt så mycket, även om det i stunden verkar som någonting litet, så visar det en stor del av hans karaktär som man - hans gentlemanna-del, generositet, manlighet, inställning till pengar och romantiska sida…” Detta var ord jag hörde min mamma yttra när jag var cirka 15 år till hennes väninnas dotter som då var i cirka 20-årsåldern och befann sig i dejtings-träsket.
Jag minns dessa ord så väl och har inte riktigt kunnat släppa det sedan dess, just för att det verkligen är rätt så genialiskt. Min mor har så jävla rätt. Det handlar inte om pengarna i sig, utan vad det står för. Som brud lär man vara lite listig och tänka längre än vad näsan når. Är jag idag på en dejt och en man inte står för exempelvis kaffet, så är chansen rätt så liten att jag hör av mig igen. Låter hårt, men hey – jag vill ha en riktig gentleman till karl med stil och klass. Ingen mes.
Livet är vackert. Trots att jag är jobbigt sjukt med så mycket som borde göras och med en tillvaro som just nu inte tillfredsställer mig, så inser jag i all de sköraste av ärlighet att livet är vackert. När jag skrattar högt med mamma åt roliga knasigheter som ingen annan förstår, när jag befinner mig på en hemmafest med personer jag trivs med, när jag städar, fixar och donar hemma till tonerna av Spice Girls, när jag vet att jag har en härlig sommar som väntar på mig, när jag lyssnar på Beyoncé, när jag ber och börjar gråta av tacksamhet till det högre, när jag shoppar kläder på rea, när jag sminkar mig, när solen skiner, när jag flörtar med herrar, när jag ser ett äldre par gå hand i hand… Livet är onekligen vacker i all dess lilla glans.
Jag kan inte undgå att försiktigt kika in på hans sida på facebook ibland. Trots att jag inte vill och inte bör. Känner mig liten när jag gör det. Jag tänker ofta på honom och undrar vad han gör, om han tänker på mig, om han träffar någon och hur han mår. Han är vacker, sådär vacker att han skulle kunna göra vilken tjej som helst svag. Synd att det vackra alltid måste vara det mest komplicerade också. Det är rätt så sällen det felfritt vackra är okomplicerat. Universums lagar är så perfekt framställda att jag blir blygt ödmjuk, det är väl bara rätt så okej att det är på det viset. Allt otroligt vackert måste ha en stor defekt för att jämna ut sig. Respekt!
Alltså förlåt, men som den bebis-galna person jag är så bara måste jag få visa den senaste bilden på lilla baby-prinsessan Estelle – har ni sett på maken vilken liten skönhets-sötis?! Ögonen, mini händerna och kläderna! Vilken viljestark min hon har. Hon blir nog bennemig en stark prinsessa en vacker dag. Som mig. Hihi.
Så infinner sig den där känslan inom mig. Känslan av djup längtan efter det oåtkomliga och det passionerade. Ett äventyr och den sanna famnen. Jag vill sväva högt, älska utan bekymmer och våga skrika rakt ut. Jag vill vara pinsam och säga det jag vill utan att bry mig ifall det sårar någon. Jag vill ha mod nog att öppna mig och bli kär, även om det innebär att få mitt hjärta krossat. Jag vill utmana mig själv och utmana ödet. Flyga bland de blå och vara fri. Fri för att flyga precis som alla andra.
Jag borde läsa nyttiga böcker, men istället läser jag ångest-framkallande bloggar. Jag borde ordentligt vårstäda hemma, men istället pratar jag i telefon flera timmar med en arrogant herre som verkligen inte är rätt för mig. Jag borde åka hem till mina föräldrar för att göra dem sällskap, men istället kollar jag på film med en vän. Jag borde träna hårdare på gymmet inför sommaren, men istället förmår jag mig själv bara ta promenader. Jag borde plugga, men istället dagdrömmer jag om långa män i kostym. Jag borde börja jobba igen för att få struktur på min vardag, men istället vaknar jag runt 12-tiden varje dag och dricker kaffe framför tvn en lååååång stund.
