Jag börjar vandra. Går 3 mil med människor dubbelt så gamla som mig. En del har barnbarn, någon är 85. Någon har bestigit Kilimanjaro, en del går pilgrimsresor i Spanien. Jag flåsar genom skog, terräng och berg. Ramlar och får enorma blåmärken.

Varför utsätter jag mig själv för detta egentligen, förbannar jag mig själv medans jag torkar en frustrerad tår. När jag kommer hem från en monstervandring, visar jag honom mina blåmärken. Han stryker mig ömsint över kinden och rynkar på pannan.

Jag vill vandra till mig själv, förklarar jag. Jag vill gå, gå, gå. Och gå. Bara gå. Hitta någonting. Kanske hitta… svaret. En vandring till Självet. Eller så har jag tappat det totalt. Endast Gud vet. Men milen fortsätter.

Jag får min tonårsdröm i uppfyllelse, och anställs på bibliotek. På heltid (och jag som aldrig trodde det någonsin skulle existera  jobb inom kultursektorn för människor 2016, dessutom på heltid?). Älskade bibblan.

Den arena som under så många år var min fristad, min räddning och min livskärlek. Jag diskuterar Elena Ferrantes senaste galet hypade bok med kollegor, jag får (ääääntligen) utlopp för mina asperger-drag och lär mig något av varje möte. Människor alltså – vilka äventyr de, trots allt, ändå kan vara.

Vi står framför ett övergångsställe vid Östermalm, det är kväll och precis när ljuset slår över till grönt tittar han på mig snabbt och säger ”du vet väl att det alltid är fel personer i livet som lider av dåligt samvete och upplevelsen av otillräcklighet.

Han säger det med en sådan självklarhet att jag får gåshud och vinden som i den stunden blåste kallt, blev ännu kallare.

De människor som är de allra mest lättsamma och följsamma, är också egentligen de allra mest enkla, det förstår du väl? Djup kan endast komma ur mörker, det kan aldrig någonsin komma ur ljus.” Säger han sedan.

Vi fortsätter promenera genom ödsliga Östermalm och jag tänker ödmjukt för mig själv att det nog är en förbannelse, men även en… tillägnad välsignelse.

Jag gråter. Faller ihop i gråt i mitt lilla hem någonstans i Stockholm. Gråter lungorna ur mig. När orden inte räcker till, när jag upplever att jag inte räcker till. Jag kan bättre, måste bli bättre, bör vara bättre, jag vill bättre. När jag inte duger för mig själv. Min existens måste slipas, jag måste slipas, mina argument måste slipas, min fysiska uppenbarelse måste slipas.

Mitt hjärta uppfylls av en ånga vars betydelse inbringar upplevelsen av en överväldigad sorg. Sorg över hur liten jag ibland kan känna mig, sorg över hur mycket jag har att vara tacksam över men ändååå begär mer, sorg över att världen inte är på det ljusa vis jag önskar, sorg över att jag inte lyckas exakt sådär in i mål som jag strävar efter. Jag gråter när sorgen blir mitt enda svar och den enda sanningen.

När jag sedan inser att sorgen troligtvis för alltid kommer att vara en del av mitt hjärta. För alltid en del av mitt mänskliga väsen. Att jag för alltid är lika med sorg och jag börjar gråta lite till när jag sedan ändå inser mitt i all tumult. Att det kanske har sin betydelse. Att min existens är någonting annat än en påtaglig mättnad. Det är jag och sorgen genom livet, och det kanske är… så det skall vara.

Den 8 mars stod jag för en (enorm) folkmassa nere i Skåne och snackade frihet. Rätten att få definiera din egen uppfattning av frihet oavsett hur den uppenbarar sig. Jag var så nervös inför denna föreläsning att jag inte sov på två dygn, då snackar jag – SOV inget på två fucking dygn. Jag skojar ej. Jag brukar inte vara nervös inför föreläsningar jag håller, men eftersom det var internationella kvinnodagen och ett sådant stort evenemang höll jag på att dö. Men bra det gick. Så pass bra att jag uppmärksammades i Skånska dagbladet och fick massvis med pepp efteråt. Hurra och amen för rätten att företräda dig själv och definiera din egen frihet!

IMG_4280

Du är som en blomma, en blomma som tvingas att gro i ett område av betong och block. Världen är som ett område av betong och block. Det är sådana som du som egentligen är de vackra själarna, men som är de själar som lider mest. Jag förstår din sorg. Världen är för mörk, för likgiltig och för tom för sådana som dig. Det är världen som är rubbad, inte du.”

Hon tittar på mig med sina oskuldsfulla, men ty så kloka ögon och jag börjar genast gråta, hon lägger sin hand på mitt ben och en tystnad uppstår. En tystnad som däremot sa mer än tusentals ord. Hon förstod mig. Där och då. Den eftermiddagen i det där köket. Det är inte min själ som är rubbad. Det är tiden som är.

För ungefär en månad sedan tog jag mitt pick och pack och styrde flyttlasset mot huvudstaden. Läskigt, nervöst men väldigt roligt. Jag svettas och stressas på tunnelbanan i höga skor och tung väska på axel. Benämningen stress har fått en helt annan innebörd. Tempot här är inte att leka med och ibland upplever jag hjärtklappning, värst är  det under rusningstrafiken. Men jag trivs. Det är ju trots allt Stockholm och varje dag är som ett nytt äventyr. Varje dag.

IMG_0242

Som jag (och resten av världen) väntat på en bild av Kim Kardashians och Kanye Wests bebis (!) och NU äntligen är den ute. Precis som var väntat, så är ungen en skönhet utöver dess like. Vilken sötchock! Nästan så att en tappar andan.

IMG_0062

large

large

tumblr_m6k4bt7nZv1qma32qo1_500_large

large

large

tumblr_lwmg5l0N361qawgyho1_500_large

IMG_0004

large

large

large

large

large

large

large

large

large

large

large

large

large

large

large

large

large

large

large

large

large

large

large

large

large

large

large

large

large

large

large

large

large

large

large

large

large

large

large

large

large

large

large

large

"The Blue Door", Achill Island © Jessica Kamens 2006

large

large

large

large

Titt som tätt kommer det upp upp till ytan. Det där snacket om frihet. Senast med organisationen a lá visa-pattarna-för-kvinnors-rättigheter, nämligen – Femen. För några veckor sedan ofredade tre damer från denna organisation en moské på Södermalm i Stockholm.

Femen är en ”feministisk” organisation startad i Ukraina, där anhängarna kastar sina kläder för ”kvinnlig frigörelse”, de vill alltså komma ifrån den osolidariska objektifieringen av kvinnans kropp med hjälpav sin nakna kropp. Say what.

Jag ska lägga till att Femen flera gånger fört otroligt förminskande utspel mot muslimska kvinnor och använt en retorik där den ”stackars muslimska kvinnan bör befrias av den nakna, vita, tunna kvinnan” – jag somnar av icke-peppen alltså. Snnaarrrrrrkkkkk.

Inte nog med att dessa kvinnor (98 % av de) är vita kvinnor som med redskap av sin, alltid tunna kropp givetvis – inga hängpattar och magar som 99 % av världens kvinnor har – anser sig ha rätt att definiera begreppet frihet åt andra kvinnor, de dessutom förlöjligar andra kvinnor.

Femens-topless-warriors-via-Flickr-615x345-600x345

Såhär ser de allra mesta ut – tunna, vita och sexualiserade 

Jag menar. WHATS UP, BITCHES? Lägg ner förfan. Det mest grundläggande feministiska tänket som existerar är att låta kvinnor få göra sin egen uppfattning av frihet, och VISST att man får lust att kritisera extrema stater där kvinnors grundläggande rättigheter blir kränkta – det är helt okej – men, detta är inte kritik. Det är onekligen på en helt annan nivå.

Kvinnorna som begick denna respektlösa handling i moskén hade orden ”free women” och ”no sharia” skrivna på sina kroppar. Många gångar under sina utspel i andra länder har de ofta uttrycket ”muslim women, lets get naked” skrivna på sina kroppar. Okej. Några funderingar från min sida ba:

1) Varför tar de problematiska kontexter för kvinnor i länder så som Tunisien till ett samhälle som Sverige där införandet av Sharialagar inte direkt är sådär väääääldigt aktuellt? Om det är så otroligt viktigt hur kvinnor i Tunisien har det, åk dit dååååå och för kampen där? Inte här?!

2) Kvinnor har i historien lyckats åstadkomma mäktiga resultat och kämpat för rätten till såsom abort och rösträtt utan att använda sin nakna kropp som vapen. Just sayin, sisters.

3) Exakt på vilket sätt behöver den muslimska kvinnan bli ”free”? Fri från vadå? Tron på det högre? Muslimska män som kidnappat islam? En huvudbonad? Fri från sig själva? Sin muslimska identitet? Fri från extrema stater? VAD?!

4) Det existerar flera miljarder muslimska kvinnor världen över! Vilka muslimska kvinnor menar de egentligen? De stackarna i burka i Afghanistan? Den moderna muslimsk, europeiska damen i högklackat och vacker hijab som gör fet-karriär? Den muslimska brud med mer akademisk poäng än vad damerna i Femen tillsammans har? Den liberela? Den sekulära? Vilka?!

o-MUSLIM-WOMEN-AGAINST-FEMEN-570

983687_10151717910398816_14294338_n

Jag tänker på trettiotreanledningar. Fint och bra initiativ. Verkligen! Men. En grej ba. Endast 33 anledningar? I min rosa värld har jag hundra tankar, funderingar och anledningar till varför feminismen finns, har funnits och bör finnas.

Feminismen är allt men samtidigt inget. Feminismen är tungt men väldigt lätt på samma gång. Feminismen är grunden till människas existens. Det är kraft. Det är styrka. Kvinnors kraft och styrka.

Feminism är det jag andas, det jag äter och vattnet jag dricker. Feminismen är mina tankar, mina känslor, min röst och min kurviga kropp som jag så stolt framhäver i en aning för små fodralklänningar.

Feminismen är att få en snubbe att tråna efter dig utan att för den delen ligga med honom det första du gör. Att med huvudet högt inse sitt värde som tjej och aldrig nöja sig med något mindre än exakt det du är värd. Självrespekt och integritet är en stark feministisk kamp för mig.

Feminismen är högklackat, rosa, att göra karriär och självständighet. Feminismen är att våga, att hoppas, att tro, att veta, att känna. Feminismen är mens, graviditet och förlossning. Jag menar, kära någon – vi bär på liv och föder fram liv.

Feminismen är mer än 33 väldigt dystra och mörka anledningar och någonting varje individ gör sin egen definition av. Feminismen är kul, kvinnlighet är makt och girlpower är pepp.

large

We are up all night to get lucky, sjunger de och jag ser en skylt härifrån där det står Kungsholmen på. Människor går och musiken i samma takt med de, bilarna åker, taxibilarna i ilande fullfart och fredagen känns i luften, i livet, i universum. Våren känns i luften, i livet, i universum. Gud! Allt känns så påtagligt.

Jaget, musiken och nuet. Nästa låt sjunger mitt hjärta blöder. Veronica Maggio skriker i mina öron. Jag förstår hennes känsla. Mitt hjärta blöder också.  Av passion, sorg, press och besvikelse. Men även glädje över att det gick. Jag klarade det. Klarade de stunder när jag trodde jag skulle dö. Stoltheten är ödmjuk, men stark.

Jag tror mitt hjärta blöder. Jag med, Veronica! Jag med.  Jag sitter på ett café i huvustaden, dricker kaffe med skummade mjölk och skriver. Sitter på en mjuk fåtölj framför ett fönster. Det är kväll och fredag. Sen kommer Norah Jones i lurarna och sjunger Im feeling the same way again. Jag väntar. Vet inte på vad. Men väntar.

Att vara 22 år och finnas till. På det bästa möjliga sättet. Att vara här och nu trots en inneboende stress som egentligen sekund för sekund dödar mig inuti. Jämt stress. Men nu, idag, ikväll med musik. Fredag och den bedårande våren tänker jag inte låta ångest och stress göra mig illa. Jag är bättre än det. Jag är starkare än det. Gud. We are upp all night to get lucky, sjunger de igen.

Jag ser en snygg kille med en cigarett gående själv, en blond tjej i alldeles för höga skor och ett gammalt par. En liten tjej som sitter på sin pappas axlar och skrattar med en oskuldsfullhet som endast barn kan. Två tjejkompisar i klänningar viskar och ordentligt troligtvis taggar inför en utekväll i huvudstaden.

Jag sitter här och iakttar. Som jag alltid gör och som jag alltid har gjort. Iakttar och analyserar. I tystnad. Alldeles själv, precis som jag vill ha det. Som hela livet har varit. Att iaktta, reflektera och skriva.

Sen kommer Lana Del Rey och sjunger I feel so alone on a friday night, can you make it feel like home, if I tell you you’re mine, It’s like I told you honey och jag börjar gråtaDon’t make me sad, don’t make me cry,  sjunger hon sen.

Jag gråter. 

large

large

large

large

large

large

large

large

large

large

9c945349cf22b6a65017dbb844d362a7

quotes-girl-cute-love-text-Favim.com-679605_large

tumblr_mbvyjjCzhM1r78zq3o1_500_large

7202587590_c18ca866d7_z_large

large

large

7982004174_7f4eaa996a_c_large

tumblr_m3tb8lZ6BT1r08rryo1_500_large

large

553279_10152596222575389_546544732_n_large

large

large

large

tumblr_ljcw89uWC11qzo6wn_large

large

large

tumblr_m37e9aBSYv1qiekquo1_500_large

i-can-t-keep-calm-i-m-kurd_large

large

large

large

large

large

large

large

large

large

large

large

Surfar runt på min långa lista av feministiska bloggar som jag regelbundet läser och kommer över en bloggare som i ett inlägg hårt skriver att särartsfeminister inte har rätt att kalla sig feminister och jag tappar nästan hakan. Nog för att denna feministiska bloggare är en påtagligt pekpinnande feminist med noll förståelse för att feminism definieras på olika sätt.

Men ändå. Herregud. Jag skummar hursomhelst igenom kommentarerna till inlägget och hittar ett jag vill lyfta fram pga gav mig gåshud av nivån av girlpower.

”Jag är helt övertygad om att kvinnor och män är olika, i grunden. Jag tror att det beror delvis på kultur och delvis på biologi och att helt frikoppla kulturen från biologin fungerar inte.

Jag tror att vi är olika och jag tror det beror på faktorer vi inte kan göra någonting åt och om jag utgår från heteronormen, är förstärkning av kvinnlighet respektive förstärkning av manlighet sexigt för motsatta könet. Inget konstigt.

Kvinnor och män är olika och är programmerade att tända sexuellt på olika saker. 

Eftersom jag tror att kvinnor och män är olika i grunden – bl.a. pga olika hormonhalter, pga att hjärnan ser olika ut osv – säger jag att jag är särartsfeminist.

Jag blir besviken när du säger att det betyder att jag inte är en riktig feminist. Jag tycker det är självklart att kvinnor ska ha lika mycket makt som män – ekonomiskt, socialt och politiskt.

Delvis just på grund av att vi är olika, eftersom våra olika perspektiv behövs och kompletterar varandra. Delvis på grund av att det är en självklar rättighet och att när vi lever tillsammans som medmänniskor är det förkastligt att det ena könet är underställt det andra. 



Jag blir så förbannat trött på sådana här osolidariska inlägg som säger att ”om du tycker att män och kvinnor är olika är du inte en riktig feminist”.

Det är exakt samma sak som att säga ”om du inte har klänning är du inte en riktig kvinna” alternativt ”om du gråter ibland är du inte en riktig man”. Sådana påståenden är allihop lika absurda. 

Att säga att kvinnor och män är olika betyder inte att säga att det är rätt att det ena könet ska ha mer makt än det andra.

Jag njuter av att spela den klassiska kvinnan – av att ha långt hår, av att sminka mig, av att ha klänning, av att ha höga klackar. Jag njuter av det därför att det förstärker klassiskt kvinnliga könskaraktäristika. Men det betyder för helsike inte att jag nöjer mig med mindre än halva makten!

Det betyder inte att jag inte inser att kvinnor missgynnas i det rådande samhällssystemet där mannen är norm och att män är tvungna att ge avkall på sin makt!

Jag är särartsfeminist eftersom män och kvinnor är olika och ingen vinner på att försöka sudda ut de ”klassiska” könsskillnaderna, men det betyder ju för guds skull inte att jag tycker könsmaktsordningen är okej!”

Det blir 2013 och jag står på en veranda med en oförglömlig utsikt och försöker andas i en alldeles för tajt klänning  och skriker till tolvslaget med massa runt omkring mig. Stunden känns överväldigande som det gör varje år nära tolvslaget. Nytt år. Ännu ett år och jag känner mig kluven av glädje och förvirring. Vad ska det egentligen bli av mig detta år? Jag är nyfiken. Men även lite rädd.

Det är torsdag och jag vaknar tidigt. Inget märkvärdigt. Bara en dag till i detta såkallade liv. Min torsdag spenderas hela dagen i sängen. Precis hela dagen. Undantag: gick ner och handlade föda. Köpte två piroger som jag äter hela dagen. I röran här hemma ligger jag hela dagen i min säng med ett dåligt samvete som inte är att leka med. Jag har ju så mycket att ta tag i. Men det blir en likgiltig pannkaka av alla måsten. Käkar mina piroger med tacosås, läser bloggar, svarar på sms och väntar på andra och bättre tider med en trötthet som gör mig vimsig. Äh, en torsdag som gick i spillo. Inte hela världen, antar jag. Det kommer nog fler.

Tumblr_m9khmqrfmu1re945co1_500_large

581341_402808403124218_2071542353_n_large

644703_351998421556818_915239300_n_large

419378_370324226378496_584436909_n_large

Tumblr_m3fth7ujzq1qkp0j6o1_500_large

3115096389_1_3_hg8fqkcm_large

76262_367275020028253_1204736419_n_large

598772_430832563640565_930306168_n_large

Tumblr_m3qsxuguou1qf3xzvo1_500_large

Tumblr_mb9mx7blan1qdvfspo1_500_large

Tumblr_m4nm3beffw1qzk3zuo1_500_large

Tumblr_m8pgzziows1rby6fco1_500_large

485813_283764555067517_115458165_n_large

Tumblr_mbc1okpjav1rdp19zo1_500_large

Tumblr_lsnyerohcu1qiebmoo1_500_large

Uwu3w_large

Pc_words_11_large

384071_418621584862444_2025543045_n_large

Tumblr_m4tyvpdcrt1rxr49qo1_500_large

217851_354704784603630_472458773_n_large

Tumblr_m6nnevkzqi1rvklpfo1_500_large

Klockan är tre på natten och jag är vaken. Helt otroligt trött, men ändå vaken. Ligger på en soffa hos en kompis. Tänkte att jag skulle slagga här, helt enkelt för lat för att släpa min feta röv hemåt när det blev så mörkt och sent, sedan så har det regnat hela dagen och det är som små floder lite överallt ute, det gör inte saken bättre. Men jag kan inte komma till ro för sömn. Kikar på tv och mår illa. Vill bort, till vad vet jag ej. Men bort till någonting annat och inte bara bort från soffan jag ligger på nu, utan bort från allt. Bara bort. Vill inte känna och tänka.

Det är så vackert ute att jag nästan blir kär. Kär i färgerna, hösten och tiden. Doften och känslan av höst. Löven som dansar förföriskt på marken. Jag tänker på hur perfekt löven ibland faller ner, som om varenda liten rörelse från trädet ner till marken är inspelat och planerat. Ibland när jag har tur att se ett löv i just den stunden, från trädet ner till marken. Det är magiskt och går ofta i slow motion. De romantiska färgerna gör mig mjuk och jag känner mig ensam. Skönt ensam. Jobbar, kommer hem, skriver, dricker kaffe. Träffar någon vän över fika. Förbereder mig. Försöker fokusera. Kanske går ut under helgen. Men mest hänger jag med mig själv, hösten, löven och en kopp kaffe och som jag gillar det. Kan dock komma på mig själv längta efter en verklighetsflykt och jag känner mig splittrad. Jag tänker mycket på vad jag ska göra av mitt liv framöver. Vad som ska hända härnäst. Jag försöker ta en dag i taget, men mina tankar flyger ändå iväg. Trots att jag inte vill. Långt iväg och jag blir nervös, orolig, pirrig, förväntansfull, rädd, ledsen. Ja, allt.

Det blir fredagkväll och jag går ut i min allra tajtaste svarta klänning. Fest i lägenhet med hög musik, vänner, en del främlingar och skratt. Slutar dock i kaos, såpass kaos att polisen kommer och att ytterdörren blir söndersparkad. Knas och kaos. Går på krogen, flippar på dansgolvet, blir uppraggad och ratar gång på gång. Dricker red bull och ser hur flera i mitt sällskap klickar och får till det. Det pussas hit och dit. Jag står och ser på. Önskar att jag inte var så himla kräsen och kunde sluta rata, vara lite fri sådär och kunna klara av att ligga i en tillfällig famn. Den där känslan av att längta efter en famn, men ändå vara alldeles för stolt för att krypa in i vilken famn som helst. Kommer hem till en tom, kall, tyst och stökig lägenhet och längtan efter en famn har aldrig känts så stor som nu. Konstigt. Väldigt konstigt.