Jag har en klok baba. Mycket klok. De bara förstör. Onekligen. Med orättvisor stiger – med rätt – aggression. Det är dystra tider, vänner.

Väldigt dystra tider och jag hoppas att dessa upplopp blir ett uppvaknade för Sverige. Det går liksom bara neråt och de som säger annat sticker huvudet i sanden eller leker helt enkelt korkad. Högern gör sig verkligen dum om Husby. Sorgen i mitt hjärta. Jag vill leva i ett solidariskt samhälle.

Feminismen är allt men samtidigt inget. Feminismen är tungt men väldigt lätt på samma gång. Feminismen är grunden till människas existens. Det är kraft. Det är styrka. Kvinnors kraft och styrka.

Feminism är det jag andas, det jag äter och vattnet jag dricker. Feminismen är mina tankar, mina känslor, min röst och min kurviga kropp som jag så stolt framhäver i en aning för små fodralklänningar.

Feminismen är att få en snubbe att tråna efter dig utan att för den delen ligga med honom det första du gör. Att med huvudet högt inse sitt värde som tjej och aldrig nöja sig med något mindre än exakt det du är värd. Självrespekt och integritet är en stark feministisk kamp för mig.

Feminismen är högklackat, rosa, att göra karriär och självständighet. Feminismen är att våga, att hoppas, att tro, att veta, att känna. Feminismen är mens, graviditet och förlossning. Jag menar, kära någon – vi bär på liv och föder fram liv.

Feminismen är mer än 33 väldigt dystra och mörka anledningar och någonting varje individ gör sin egen definition av. Feminismen är kul, kvinnlighet är makt och girlpower är pepp.

Med TURBOMETODEN, kompis! Så ska du äta minsann. Hey, Aftonbladet och samhällets störda vikthets kan ju ba kyssa min stora röv denna måndag, tack.

Jaget, musiken och nuet. Nästa låt sjunger mitt hjärta blöder. Veronica Maggio skriker i mina öron. Jag förstår hennes känsla. Mitt hjärta blöder också.  Av passion, sorg, press och besvikelse. Men även glädje över att det gick. Jag klarade det. Klarade de stunder när jag trodde jag skulle dö. Stoltheten är ödmjuk, men stark.

Jag tror mitt hjärta blöder. Jag med, Veronica! Jag med.  Jag sitter på ett café i huvustaden, dricker kaffe med skummade mjölk och skriver. Sitter på en mjuk fåtölj framför ett fönster. Det är kväll och fredag. Sen kommer Norah Jones i lurarna och sjunger Im feeling the same way again. Jag väntar. Vet inte på vad. Men väntar.

Att vara 22 år och finnas till. På det bästa möjliga sättet. Att vara här och nu trots en inneboende stress som egentligen sekund för sekund dödar mig inuti. Jämt stress. Men nu, idag, ikväll med musik. Fredag och den bedårande våren tänker jag inte låta ångest och stress göra mig illa. Jag är bättre än det. Jag är starkare än det. Gud. We are upp all night to get lucky, sjönger de igen.

Jag ser en snygg kille med en cigarett gående själv, en blond tjej i alldeles för höga skor och ett gammalt par. En liten tjej som sitter på sin pappas axlar och skrattar med en oskuldsfullhet som endast barn kan. Två tjejkompisar i klänningar viskar och ordentligt troligtvis taggar inför en utekväll i huvudstaden.

Jag sitter här och iakttar. Som jag alltid gör och som jag alltid har gjort. Iakttar och analyserar. I tystnad. Alldeles själv, precis som jag vill ha det. Som hela livet har varit. Att iaktta, reflektera och skriva.

Sen kommer Lana Del Rey och sjönger I feel so alone on a friday night, can you make it feel like home, if I tell you you’re mine, It’s like I told you honey och jag börjar gråta. Don’t make me sad, don’t make me cry,  sjönger hon sen. Jag gråter. 

Ena stunden duger du som brud PRECIS som du är minsann och i nästa stund får vi lära oss de bästa knepen för att hålla oss i trim inför sommaren och det jävla trycket på det STÄNDIGA sexliberala som det optimala för tjejer: ”Såhär suger du av en kille bäst” och ”det här gillar killar i sängen, tjejer!” – ORKAAAAAAAAR INTE.

Lägg ner ba. Ni och era pissiga tidningar suger kuk! Hårt. Inte konstigt att undersökningar gång på gång  tydligt visar att unga tjejers dåliga mående i Sverige är oerhört stark. Vi blir sedan barnsben lärda att vi måste vara dugliga och inte dugliga på det sättet att våra kroppar är funktionella och praktiska UTAN snygga, trimma, tajta, vackra, sexiga, hårfria osv i ALL FUCKING OÄNDLIGHET.

Allt är utseende och sex. AAAAAALLT. Allt är att leverera – i sängen och utseendemässigt. På tal om barnsben – Sveriges största tidning för UNGA tjejer – lär ut tjejer vad kändisar har för vikt. Frida är Sveriges största tidning för tjejer i åldrarna 14-17! Föreställ er! För det är tydligen jätte viktigt att veta kändisarnas vikt? ATT BEHÖVA LÄSA SÅNT I EN REDAN SÖKANDE OCH OSÄKER ÅLDER. Skammen och sorgen.

Jag hittade hursomhelst ett väldigt bra inlägg om detta och jag säger som Karin: YOU GOOOO GIRL, IN I BADRUMMET OCH STÄLL DIG PÅ VÅGEN förfan! För det är viktigt att veta, förstå och jämföra sin egna vikt med kändisarnas när du är i de unga ålderna som 14 till 17. Jajamensan.

Skämmes Sverige 2013 och era tomma spelregler. SKÄMMES TAMIGFAN!

När jag var yngre hade jag ett självhat som inte var från denna värld. Det var till den grad att jag undvek speglar under en period i högstadiet. Jag fullkomligt avskydde mina starka, exotiska och tydliga ansiktsdrag, min fylliga kropp som var allt annat än tunn och petit – som de svenska damernas kroppar i min klass. Hittade fel överallt. Ingenting var fint. Ingenting var vackert. Ingenting dög.  Jag var ju inte vacker, för jag var ju inte som skönhet gång på gång representerades där ute. På reklampelarna, i tv, i tidningar…

När du är i en väldigt känslig ålder med tusen funderingar  och osäkerheter om precis allt och sedan på det varje dag blir bombad med intryck, bilder, åsikter, idéer, information, uttrycksformer, funderingar och återkommande tips om utseende och kroppar – allt relaterat till det kvinnliga utseende – och yta i överlag blir du givetvis påverkad och framförallt om du redan på det har ett utseende som inte når upp till idealet och normen – vilket i skandinavien givetvis är det ljusa, det ariska, det svala, det tunna – det blir dubbelt så hårt att vara tonåring som icke-vit i en värld där vithet är normen. En värld där vithet är det attraktiva, det fina, det som funkar, det normala.

Jag har alltid varit lite av en tänkare och som tonåring funderade jag ofta på skönhet. Vad skönhet egentligen är och varför världen var så fullkomligt besatt av estetik – för trots att jag upplevde ett självhat så var jag ändå så pass skarp att jag förstod att världen hade en underligt ohälsosam fascination för yta – men det jag däremot inte förstod var att mitt självhat grundades just i det. Världens besatthet av yta. Det slog mig aldrig att det inte var jag som inte dög, utan att det var samhällets osunda krav som var otillräckliga. Att det var samhället som var otillräckligt, inte jag.

Idag förstår jag det. Jag duger precis som jag är! Varenda centimeter är dugligt. Allt duger. Mina ärr från en akne period under tonåren duger, mina tydliga och stora celluliter duger, min envisa kroppsbehåring duger, mina hängiga och enorma bröst duger, min karaktäristiska näsa duger. Jag duger. Det är samhället som är otillräckligt, det är samhället som inte duger. Jag är bara människa och människan är inte perfekt. Den allsmäktige skapar inte människor perfekta och felfria. Världen har skapat sin egna vanvettiga systematiska strävan efter någon slags ytlig perfektion och framförallt en press ( läs vidrig hets) på ytlig perfektion.

Jag känner mig så galet vacker idag – sminkad i vackra klädesplagg som osminkad naken hemma – och jag vägrar låta samhällets störda spelregler någonsin få  mig att avsky mig själv igen. Att någonsin låta människor och deras egna inre demoner påverka hur jag ser på mig själv. Jag är frisk, duglig, hälsosam, väldigt snygg och himla sexyyyyyy. Snaaaaaaap samhället och bite me, bitches.

Hursomhelst. Det blev självklart ramaskri och alla gick upp i taket. Det intressanta här är att läsa inlägget hon skrev om reaktionerna som blev och det som på riktigt gör mig ledsen (dock ej särskilt förvånad) är all den väldigt förminskande dialog kvinnor via sociala medier fört mot henne. Var är den systerliga andan? Suck.

Jag menar, hjälp vad ofeministiskt att totalt förlöjliga en annan medsyster som inte tycker likadant som en själv? Sedan tycker jag att feminismen också faktiskt är att låta kvinnor få uttrycka sig om saker och ting precis som hon i fråga vill, utan att förminskas och det gäller även dessa frågor. Låt kvinnor  högt få tycka precis vad de vill. Hur högt och färgstarkt hon vill. Jag märker en ton som är väldigt hård i dessa frågor. Folk blir helt hysteriska.

Så fort  en tjej har en kritisk attityd gentemot denna trendiga strävan att få igenom en feminismen som innebär ett erkännande av kön som icke-existerande så blir du nästintill grillad. Jag förstår inte varför det är så oerhört känsligt att vara kritisk mot överanalyserande queer-teorier. Softa ner lite. Sveriges feminismen har blivit väldigt överdriven, vilket är himla grått och opeppigt. Jag vill leva i ett färgglatt samhälle, där kön inte är någonting som anses dåligt eller fult. Utdrag ur inlägget:

”Nu har man fått för sig att vi ska ta bort så mycket som har med kön som möjligt. Att det är onödigt och felaktigt att identifiera sig med sitt kön. Jag kan inte låta bli att fascineras över det. Men samtidigt bli lite ledsen för majoriteten som faktiskt identifierar sig som man eller kvinna, som plötsligt nu ska bli häxjakt-jagade av genus-epidemin som sprider sig över landet likt zoombisarna i Walking Dead.”

Precis så uppfattar jag det också. Det är så analyserat, jag blir helt matt och trött. Mer GIRLpower i sveariket, tack. Jag menar – who run the world? GIRLS, jaaaaa! Inte hens liksom.

Men idag, söndag med våren vid min sida orkar jag blicka framåt och jag vill skriva tusentals texter om mina drömmar, åsikter, mål och funderingar. Jag vill skriva om kärlek och om Gud. Jag vill skriva om hur vacker jag känner mig, jag vill skriva om att vilja fly en plats så oerhört, jag vill skriva om min passion, jag vill skriva om vänner, jag vill skriva om att vara 22 år men känner sig 62 i huvudet som jag ofta gör, jag vill skriva om att våga.

Jag vill skriva. Men. Tiden, alla måste, alla ärenden, alla stressmoment drar i mig. När det enda jag egentligen vill i vår-vemodet är att skriva.

Jag vill skriva. Bara skriva.

Skriva.